Jag kan fortfarande höra din röst i vinden, och varje gång jag gör det känner jag tårarna som rinner ner för kinden.
Det finns stunder jag bara vill glömma, då jag hoppas på allt det hära bara var drömmar.
Jag vill hitta en väg ut, för det känns som den här vägen inte har ett slut.
Stunderna med dig var så perfekta, men tyvärr var inget av det äkta.
Jag klarar inte av att hålla alla tårarna inne mera, för att varje dag så samlas dom och blir bara flera.
Jag fortsätter skriva texter om det som varade en gång, stigen ut den är nog väldigt lång.
Hjärtat går dit hjärtat vill, men jag vill inte försöka glömma en gång till.